En sann historia från charterflyget.
Denna gång var det en Sterling Boeing 727 som skulle landa med semesterresenärer på den korta Umeåbanan mitt i snorhala vintern. Och det var verkligen dålig bromsverkan denna dag. Sterling hade några 727'or försedda med broms på noshjulen, vilket behövdes på en del korta banor i värmen och korta banor vintertid i Norden. Landingsbanan på Umeå var kort (numera är den förlängd), men då var den kort - och i ena änden slutade banan med älven som flyter förbi.

Nåja, denna dag kom en fullastad 727 in mot Umeå och bana 16 (som slutar i älven).
Kaptenen hette Surballe i efternamn och levde upp till sitt efternamn med sin vresiga attityd. Styrmannen är anonym och färdmekaniker var en av Sterlings skämtare som alltid kunde fyra av en rolig kommentar. Han gick under namnet "SilleHans".

Flygplanet gjorde en fin inflygning och kaptenen satte kärran perfekt på den hala banan. Max broms och max reversering på ettans och treans motor bromsade in farten. Men det var glashalt och flygplanet fart minskade sakta, sakta. Piloterna kunde se banänden komma allt närmare. Ett pådrag var det inte tal om - farten var nu allt för låg. Banänden kom allt närmare och besättningsmedlemmarna höll andan. Paniken kom krypande på flightdeck. Till sist, och oändligt långsamt, stoppade maskinen upp helt. Då var det en meter kvar av asfaltsbanan framför noshjulen och det enda piloterna såg genom rutan var älven utanför.
Det var absolut tyst på flightdeck - man kunde höra en knappnål falla. Alla satt och höll andan.
Tystnaden bröts till slut av SilleHans som utbrast; "Det har jag alltid sagt! Rullbanor, Bågfilsblad och Pittar ska användas i hela sin längd!

Mvh
Ove