Friflyg (nästan)?
Hej alla aviatörer!
Vi som börjar bli lite grånade och har hållit på några år med modellflyg körde nog i ungdomen en hel del friflyg. Man byggde, och byggde och byggde. Och så cyklade man ut till fältet (hur fasen fick man med sig alla grejer på en cykel?) och sprang med lina upp Gladan, Bantam, Stratos eller vad kärran nu hette. Någon kompis fick naturligtvis hålla och släppa kärran. Ibland gick det åt fanders men ibland flög de alldeles förträffligt! Och man fick springa som en gasell över nejden för att se vart kärran tog vägen. Vid något enstaka tillfälle tog termikens gudar över och man fick uppleva en konstig känsla av blandad vinst och förlust när planet blev mindre och mindre och slutligen försvann långt bort i fjärran. Det här var en nyttig skola. Man lärde sig betydelsen av anfallsvinkel, tyngdpunktsläge, skränkning mm mm. En skola som tyvärr försvinner mer och mer med dagens gyron mm.
Idag, med alla ARF:er för en överkomlig penning, och där man kan slå av och på navigationsljus, fälla in och ut hjulen, se hur mycket kräm det är kvar i acken mm mm, så saknar jag faktiskt det ursprungliga friflyget. Det gav verkligen en massa nyttig grundkunskap om flygningen. Men jag saknar inte gasellsprången över nejderna för att eventuellt få tag i det uppenbart lyckade bygget som gled bort i geografin, eller trädklättrandet för att få ned eländet när det behagat att parkera sig högt upp i en talltopp.
Men tänk om man kunde fixa en enkel hobbygren för dessa flygetyg där man tillåter två RC-kanaler?! En skulle vara till sidorodret så att man har en rimlig sportmössa att hålla planet kvar i samma landskap som man en gång med springstart startade i. Den andra kanalen skulle vara till fjosen (när man flippade upp stabben i ca 35° läge för att kontrollerat ta ner kärran till moder jord om man hade haft turen att hitta termik).
Vad tror ni?
Svara med citat