Nolaskogs flygveteraner

[radioactive]

Tack för berättelsen! Jag bara älskar gamla flyghistorier. Har du fler så är jag idel läsare..

Lasse

[genland]

MERA!!

MVH Kent

[LIP]

Uppgraderar tråden med en ny berättelse.



Självupplevd flygäventyr av Lars Pekkala
Medlem i dåvarande Norra Ångermanlands Flygklubb segelflygsektionen.


Efter att segelflygsektionen hade köpt Tiger Mothen SE-CGI kom segelflygutbildningen i gång och det började utbildas segelflygare.
Det var kontinuerligt brist på bogser piloter, och det var ett antal motorflygare som var intresserad av att göra en inflygning på Mothen för att bli tänkta bogser piloter.
Tyvärr så hände det sig att under en inflygning med flyglärare så vek sig Mothen efter en vingglidning på finalen och damp i backen och fick landningsställen upptryckta i vingarna.
Lyckligtvis så blev det inga personskador men vi tappade en tänkt pilot, han slutade totalt med flygning.
Mothen klassades som totalhaveri utav försäkringsbolaget och det betalades ut försäkringssumman 10 000:- .
Det visade sig att det fanns en Tiger Moth i Kiruna flygklubb, SE-ANL men den var utan motor.
Motor hade vi från den havererade SE-CGI men det måste göras en vevaxelöversyn för att försäkra sig om att inte den blivit krokig vid haveriet.
Motorn skickades till Umeå för översyn där den blev godkänd för nya uppdrag.
SE-ANL köptes av Kirunaklubben för 3 800:- och motorn fraktades till Kiruna och en flygmekaniker anlitades för att montera in motorn.
När SE-ANL var luftvärdig igen så påbörjades planeringen hur vi skulle få hem den till Ö-vik.
Vid det här tillfället så var det bara Sigge och jag som var influgen på Tiger Moth, (har för mig att det var två äldre herrar till, men de var nog inte att räkna med).
Att Mothen skulle flygas hem var helt klart, men hur skulle vi ta oss till Kiruna?
Efter en del funderingar så bestämde vi oss för att hyra motorsektionens flygplan, Piper Colt.
Tidpunkten för detta äventyr var, om jag inte minns fel, 1967. Är i alla fall säker på att det var i februari månad.
Piper Colt är ett tvåsitsigt flygplan med noshjul och 108 hästkrafters motor. Den var inte direkt optimal för flygning på skidor och skidor var en förutsättning för att utföra detta uppdrag.
I stället för att läsa på om Coltens prestanda och aktionstid så frågade vi dåvarande motorflygchef om dessa uppgifter varvid svaret blev, ja sidu sidu, det är 6 timmar dä sidu.
Med dessa uppgifter så gjorde vi upp vår färdplan för vår resa till Kiruna, flygtiden beräknades till ca 4 timmar.
Starten från Ö-vik skedde den 12 februari så fort dagsljuset tillät flygning med våra certifikat, (vi hade inget mörkertillstånd).
Sigge fungerade som pilot och jag var navigatör.
Det var ett strålande väder, sikten var enorm, vi såg bl.a. Dundret vid Gällivare från 13 mils avstånd.
Men det var ganska svårnavigerat, mycket svårt att se skillnad på t.ex. en sjö och åkermark.
Hursomhelst, när vi flugit ca halva sträckan började vi bli fikasugen.
Sigge tog av sig sitt headset och lade dem uppe på instrumentbrädan. För att vara säker på att vi höll kursen så tittade Sigge till kompassen och justerade kursen lite ett antal gånger, men då kompassen inte ville det som Sigge ville så skapade det lite förvirring hos oss båda tills vi kom på att Sigge hade lagt headsetet med hörlurarna ”på var sin sida om kompassen”. Alltså, kompassen den var monterad uppepå instrumentbrädan och med hörlurarna på var sin sida om kompassen innebar att magneterna i hörlurarna låste fast kompassen på ett konstant värde.
Nu uppstod det problem, var är vi? Hur långt från kursen har vi kommit? Det blev till att detaljstudera kartan för att försöka lokalisera oss, snö, snö, snö, vitt, vitt, vitt, ser inte skillnad på sjö eller åkermark.
Jag måste koncentrera mig på hur vägsystemen såg ut. Hittade en väg på kartan som gick i kringla, ungefär som en Ohm symbol. Och mycket riktigt, efter lite spaning på marken så kunde vi se en upplogad väg med en sådan kurva, ny kurs och resan fortsatte.
Som jag skrivit ovan, otroligt bra sikt, har aldrig varit med om det förr eller senare, vi såg flygfältet på ca. 10 minuters avstånd, men vad nu, hostade motorn till, javisst gjorde den det, Sigge bytte snabbt bränsletank, till den som han i princip hade kört tom. Tanken som Sigge bytte ifrån visade också tom, hur kunde det komma sig, vi hade ju uppgift på 6 timmars aktionstid.
Hur som helst Sigge bad flygledningen i Kiruna om att få landa lång final vilket vi fick tillstånd till.
Efter vi landat bad vi om tankning av flygplanet och en flygmekaniker kom och var oss behjälplig. Mekanikern blev nog mer eller mindre chockad när han såg hur mycket bränsle det gick i tankarna, när vi räknat baklänges så kom vi fram till att det bara var ca 8 liter bränsle kvar tillsammans i tankarna. Det visade sig att den verkliga aktionstiden på Colten var 4 timmar, vi hade flugit i 4 timmar och 8 minuter.
Man kan spekulera i vad som skulle ha hänt om inte Sigge hade varit noga med att magra ut bränslet när vi flög på hög höjd.
Nåväl, vi kunde inte göra något mer den dagen, det började skymma och mörkret gjorde sitt intåg, det var bara till att invänta nästa dag.

HEMRESA
Eftersom Mothen hade en kortare aktionstid än Colten så hade vi tomma bränsledunkar med oss från Ö-vik.
Efter att vi fyllt dunkarna med bränsle fick vi hjälp med att värma upp motorerna med typ en byggtork. Temperaturen låg kring minus 20 grader. Mothen värmdes först så att vi kunde starta motorn som fick gå på tomgång medan Colten värmdes upp.
De personer som vi träffade på i Kiruna skakade på huvudet och tyckte nog att vi inte var riktigt klok som skulle flyga Tiger Moth vid denna temperatur, att flyga med Colt var den ingen som hade synpunkter på. Själva diskuterade vi så att vi hade så många fler nödfält att landa på vintertid. Vi måste också landa någonstans för att tanka upp flygplanen samt att vi måste flyga så kort sträcka som möjligt för att hinna innan det blev mörkt.
Hur som helst så startade vi ifrån Kiruna flygplats och fick höra i efterhand att någon av klubbmedlemmarna hade ringt till Kirunatornet och fick en direkt rapport hur vi taxade ut och hur vi drog på gas och lättade från banan.
Tanken var nu att Sigge skulle sköta navigeringen hem och jag skulle ligga strax under/bakom honom för att jag skulle kunna ”krypa” ner i min sittbrunn och titta upp på Colten. Allt för att undvika vinddraget i den kyla som rådde.
Vi hade kommit överens om att vi skulle mellanlanda på Jörnträsket, en sjö ca 6,5 mil väster om Skellefteå.
När vi landat och klev ur flygplanen så fick vi en smärre chock, det var flödvatten under snön. Mina lånade finska filtstövlar blev blöta och lika dant Sigges pjäxor.
Det var bara att gilla läget. Vi vågade inte stanna motorerna någon längre tid, för det var rätt så kallt. Därför stannade vi Mothens motor först för att fylla olja och tanka bensin för att direkt efter starta motorn igen och låta den gå på tomgång medan vi tankade Colten.
Jag hade väl mina funderingar kring hur Sigge skulle komma iväg med Colten, som jag skrev tidigare är inte Colten direkt optimalt att ha på skidor.
Vi var överens om att Sigge skulle börja köra på snön först för vi misstänkte att skidorna skulle ha frusit fast med tanke på att det var flödvatten under snön.
Mycket riktigt, jag var tvungen att försöka bryta lös Colten medan Sigge gasade för fullt.
Jag fick hålla på att ruska och bryta en bra stund innan skidorna till slut lossnade så att Sigge kunde köra runt på snöytan medan jag skulle försöka komma loss med Mothen.
Det gick inte alls, Sigge fick hoppa ur Colten för att hjälpa mig lös, nu var det min tur att köra på snöytan och avvakta och se om Sigge skulle komma igång, men det var tji, fastfrusen igen.
Det var bara att gilla läget och hoppa ur Mothen, (hur man nu hoppar med 2st skoteroveraller på sig och filtstövlar som var täckt med snö och is runt fötterna).
Jag fick bryta loss Colten igen och snabbt hoppa in i Mothen, sitter naturligtvis fast.
Med full gas och ordentliga sidoroderutslag lyckades jag bryta lös skidorna från fastfrysningen, det var bara ge järnet och starta på en gång för här vågade man inte stanna av och se hur det gick för Sigge.
Sigge hängde på direkt efter mig i starten och flög ikapp mig så att jag kunde lägga mig som rote tvåa och krypa ner i sittbrunnen och få någorlunda lä från vinddraget.
Resten av resan gick utan några problem alls, vi landade på Ö-viks flygplats strax innan det började skymma.
Jag tror att halva klubben hade tagit sig till flygplatsen för att hälsa oss välkommen hem.
Direkt efter jag kuperat motorn så rusar ett antal kamrater för att lyfta mig ur Mothen, det var ju svinkallt så jag måste vara halvt ihjälfrusen…..trodde dom.
Det blev lite av förvirring när jag försökte övertyga att dom skulle hjälpa Sigge istället, jag menar, blöta kängor och en halvtaskig WW-värme i Colten borgar direkt inte för att det skulle vara varmt och skönt.
Själv hade jag 2st skoteroveraller på mig och finska filtstövlar som det frusit is utanpå, var ordentligt isolerade. Det fullkomligt ångade från mig när jag klädde av mig.
Senare på kvällen när jag kommit hem och såg väderleken på tv:n visade det sig att det hade varit minus 36 grader i Jörn, så nog hade det varit kallt väder.

[Klavins]

Hur bra som helst,berätta mera.