Riggningsvinkel är den vinkel som vingens eller vid dubbeldäckares vingars vinklar förhåller sig till flygkroppen, vid det minsta luftmotståndet, och till stabilisatorns riggningsvinkel på samma sätt.
Vanligen har konstruktören bestämt den bästa riggningsvinkeln för en fast monterad stabilisator. Nu mäter man vingarnas riggningsvinklar med stabilisatorn som utgångspunkt, eftersom det vore närmast omöjligt för en modellflygare, att bestämma den senares bästa och mest optimala vinkel i förhållande till flygkroppen.
Vinklarna mäts för vingar och stabilisator efter deras korda-linjer.
Korda-linjen mäts från vingens eller stabilisatorns nosradies centrum, till bakkantens mittlinje.
Nu kan man tillverka ett enkelt verktyg av trä, som liknar ett stort skjutmått, men med triangulära uttag i käftarna, som perfekt griper en rundstav när det skjuts ihop.
Man applicerar verktygen på vingen och stabilisatorn i flygriktningen, och kan mäta vinklarna på flera olika sätt. Vattenpass t.ex.
Ryggen eller skaftet på verktyget är referensplanet.
Man kan också enkelt mäta skevheter, eller avsiktlig skränkning i vingen, för vissa andra typer av vingar skall vara skränkta, med en mindre riggningsvinkel uti vingspetsen än vid vingroten.
Vid platta stabilisatorer är det väldigt enkelt att proppa upp flygmaskinen med en horisontell stabilisator, bara med ett vattenpass, och med de förr nämnda enkla verktygen bestämma vingarnas riggningsvinklar på olika sätt.
Som sagt förr i ett tidigare inlägg, så behövs ingen skillnad i riggningsvinklar vid konstflygningflygplan såsom Pitts Special, eller Sukhoi-29, med helsymmetriska vingprofiler, man använder trimning av höjdrodren endast, vilket kan justeras från sändaren, med en vippströmbrytare, eller genom att man håller styrspaken i ett lite annorlunda läge vid ryggflygning eller kniveggsflygning.