-
Återvinningsmodell
Jag har en del sparade delar efter kraschade modeller och tänker bygga en egen modell med dessa sparade detaljer. Ett återvinningsprojekt. Jag skall använda följande:
- Vingar och stabbe från en YAK 91” från Extreme Flight. De gör bra modeller, och då det är vingarna man flyger med och inte kroppen så tror jag att min modell kommer att flyga hyfsat bra.
- En motorkåpa till en Extra, en reservdel som aldrig använts
- Landningsställ från någon modell. Och vingrör från någon modell.
Det enda som jag behöver köpa är byggmaterial, balsa och lättply, och en motor som får bli en tvåcylindrig Saito 61 ccm..
Det fattas en avgörande detalj, kabinhuven. Jag har ingen lust att vakumforma en huv och kan då bara enkelkröka den PET-plast jag har. Det får ju en avgörande betydelse för hur modellen skall se ut. Det får bli av typ vindruta plus sidorutor. Lite ovanligt för en modell som kan göra figurer som en YAK, men så får det bli. Och det är ju lite roligt att ha en annorlunda modell på fältet.
Framtill måste kroppen ansluta till motorkåpan, och baktill måste den vara så pass bred att vingröret till stabben sitter stabilt. Detta ger en viss avsmalningsvinkel för kroppen som inte är densamma som vingens anslutningsvinkel till kroppen. Det finns två alternativ för att lösa detta, antingen går vingen in i kroppen så mycket att skillnaden i vinkel döljs, eller också bygger man på en vingrot på kroppen med rätt vinkel. Jag väljer att bygga på en vingrot, och då passar jag på att göra den vingroten minst 50 mm så jag får lite större spännvidd och vingyta.
Jag har för 2-3 år sedan haft en byggtråd om en Clipped Wing CUB. Den byggde jag upp runt 6 st fyrkantsrör av kolfiber som jag limmat på 1 mm balsa med epoxi. På så sätt omvandlade jag kolfiberrören till trästavar och kunde genomgående använda vitlim till bygget. Kolfiberrör är helt raka och mycket styva och starka, så jag behövde inte göra någon monteringsfixtur. Det var väldigt lyckat, så jag använder den metoden även till detta bygge.
Spännvidden kommer att bli runt 2,40 m. Lyftkraften för en vinge är noll längst ut i spetsen och ökar till max längst inne vid vingroten. Om jag bygger till en vingrot på 5 cm där lyftkraften är max, så tror jag att totala lyftkraften ökar med runt 10%. Det är ju ingen nackdel.
Bilden visar hur balsa limmas på fyrkantsrören. Rören är 8 mm. Balsaremsorna är 12,5 mm, dvs man får 8 st remsor ur ett 100 mm balsaflak. Först limmas 3 st remsor som ett U runt röret. Det får härda till nästa dag. Då hyvlas den olimmade sidan med t.ex. en Stanley-kniv och den sista remsan limmas. När allt är härdat slipas rören jämna. De fungerar då som trästavar och limmas med vitlim.
-
Bilden visar hur jag bygger kroppen runt 4 st kolfiberrör. Det ser kantigt ut, men det går att limma på formade bitar så att kroppsformen kan bli hur rund som helst. I detta fall är det motorkåpan som bestämmer kroppsformen, den har rundad botten och topp, men sidorna är raka. Överst går ett 6x6 mm kolfiberrör som jag inte brytt mig om att klä med balsa.
Längst fram sitter brandväggen på rören, men den är olimmad och kan alltså skjutas fram och tillbaka på rören. Orsaken till att inte limma fast brandväggen är att jag inte vet hur långt fram motorn skall placeras för att balansera fram rätt TP. Jag måste alltså lämna den olimmad ända tills jag har kommit så långt med bygget att jag kan montera vingar och stabbe och motor och allt som behövs för att väga av, åtminstone på ett ungefär.
Om jag inte hade haft motorhuven bestämd, så hade jag limmat brandväggen och sedan justerat TP med längden på motorkonsolen och gjort en motorkåpa därefter. Men med en given motorkåpa så är också motorkonsolen given och då måste brandväggens läge ändras tills jag får rätt TP. Lite besvärligt, men hanterbart.
Fortsättning följer
-
a
Bilden visar hur jag håller på med att få rätt vinkel mot kroppen för stabben. Röret i kroppen, som vingröret skall glida i, är under limning, så stabben är uppallad exakt parallellt med bordet. Jag har redan limmat in röret i kroppen genom vilket vingröret går. Vingröret har satts in i det röret så att kroppen kan placeras helt vågrätt längs bordet genom att höjden vingrör-bord blir lika på bägge sidor. Det ser onödigt knöligt ut och det blev det också. Men jag har gjort en väldigt enkel ritning, ses under, så det är mest bygga på känn. På fenans främre stolpe syns en svart rand, det är kolfiber som jag limmat in mellan balsalister för styvhetens skull.
Jag har byggt en vingrot på kroppen för att ta hand om skillnaden mellan kroppens och vingens vinklar, och passade på att göra den 5 cm för att få större vingyta. Den yttersta sprygeln ser tjock ut, det är 3 mm balsa med glasfiber på bägge sidor och sedan 2 mm lättply ytterst på bägge sidor. Starkt men inte så tungt.
För att få exakt passning på vingens styrpinnar har jag svarvat ringar av plywood och satt på styrpinnarna, gjort hål i sprygeln, lite större än ringarna, haft på epoxi på ringarna och i hålen och sedan skjutit vingen på plats så att ringarna kommit in i hålen. Efter härdning så har styrpinnarna exakta hål att komma in i vid montering på fältet.
Nackdelen med den extra vingroten är att vingskruvarna måste igenom vingroten, så de blir långa. Men jag har redan sådana vingskruvar från annan modell.
Fortsättning följer
-
wow, det här är en väldigt intressant lösning, jag skulle också vilja vara så smart)
-
Rutinerat och proffsigt.
/Matti
-
-
Se där, jag får också lite tips! Jag undrar vad som är intressant lösning?
-
Kretsloppsmodellflyg! Fint bygge! De många små hålen i spanten får mig att tänka på Meccano.
-
Landningsställ har jag några liggande, men ingen passade. Så jag tog ett och sågade av den övre vinkeln, dvs där benet kommer ut ur planet. Så gjöt jag en vinkel av flera lager glasfiberväv och kolfiberväv och gjutepoxi. Så snedslipade jag 5 cm på både benen och vinklarna, lade på epoxilim på de snedslipade ytorna och lade ihop ben och vinkel. Innan det hade härdat smetade jag in epoxilim runt om den 5 cm långa skarven och virade grov sytråd hårt runt om, tätt utan mellanrum.
Uppepå sytråden smetade jag in en blandning av epoxilim och mikrokulor.
Efter härdning och lite grovslipning limmade jag på en 4 mm lättply som bilden visar. Orsaken är att jag skulle kunna ”slipa in” stället så att bägge hjulen hamnar ca 3 cm framför vingens framkant, och lika på bägge sidor. Det har fungerat bra.
Nu ser ju inte detta så snyggt ut som det är, men jag skall spackla och slipa lite för att få en jämn yta, sedan virar jag en bit svart Oracover över skarvdelen av benet. Det här landn-stället är starkt och kommer att tåla en nödlandning i åkern utanför fältet.
Här har jag ställt upp planet ute bara för att få en känsla av hur modellen kommer att se ut. Brandväggen är inte limmad ännu, bara lite fastbunden med ett snöre. Brandväggen kan alltså skjutas fram och tillbaka på pinnarna.
Vingar och stabbe är klädda med Oracover, det kommer jag inte att ändra på. Motorhuven är målad, så den kommer jag givetvis att måla om. Sidorodret sitter på men är olimmat, hänger bara på pinngångjärnen. Jag tycker att jag skulle vilja ha taket lite rundat längs med, men det raka kolfiberröret vill jag ha för styrka, så taket får bli rakt för enkelhets skull. På bilden ser det ut som om stabben ligger snett gentemot vingen, men när jag limmade in rörhylsan för stabbens vingrör så hade jag mätt väldigt noga att stabbens och vingens vingrör var exakt parallella med bordet och parallella med varandra, så det är en synvilla.
Det är dags att börja planka in kroppen med 1,5 mm balsa.
-
Snyggt jobbat!
Jag gjorde ungefär samma sak med landstället på min CriCri, men sågade av och 'förband' de två landställs-halvorna med en 2mm tjock epoxilimmad och skruvad aluminiumbalk.
Risken är väl annars att benen vrider sig i nån hård landning....
-
Det var ju ett bra tips. Jag har dock 4 st M4-skruvar i varje ben, så det är omöjligt att vrida benen utan att hela underredet rivs upp, och då kvaddas nog hela modellen. Benen är också förbundna med de nedersta 8 mm kolfiberrören för att stötar vid landning skall spridas ut i kroppen och klinga av.
-
Jag tänkte på att jag skruvat fast benen så starkt att om jag nödlandar i potatisåkern så slits buken sönder. Man kanske skulle göra tvärtom, skruva fast benen med nylonskruvar så att bara benen slits av och kanske buken klarar sig? Jag undrar om någon har testat detta och om det fungerar?
Nu fortsätter bygget.
Jag har nu kommit så långt att det är dags att limma fast brandväggen. Då måste jag balansera hela ekipaget runt TP för att få veta var brandväggen skall limmas. På bilden ser det ut som om motorhuven ligger på golvet, men den ligger faktiskt uppepå motorkonsolen, motorn och propellern. Inuti planet ligger de saker som skall finnas där, såsom tank, mottagare, batterier, tändn.box, mm. Runt vingröret ligger två öglor som jag kan lyfta planet med. Vingen är ju från en YAK från Extreme Flight, och i dess manual står att balanseringen skall göras på det sättet.
Så jag gör ett lyft, ser att den är framtung, skjuter bak brandväggen med motor på, gör ett nytt lyft o.s.v. ända tills modellen hänger helt vågrätt i öglorna. Det som tillkommer är ju klädseln, och jag uppskattar att det blir mer klädsel bakom TP än framför, och dessutom vill jag att denna avvägning skall vara framtungt, för det är enkelt att flytta bak alla batterier vid behov, svårt att flytta fram. Så jag flyttar fram brandväggen ett par cm och lyfter igen. Där känns det rätt, dvs lagom framtungt. Markerar med penna på kolfiberstavarna var brandväggen skall sitta. Och limmar fast brandväggen.
Alla rutor av PET-plast är på plats. Vindrutan är två enkelkrökta bitar böjda med en hetluftspistol. Jag har en mittstolpe av 4x6 mm kolfiberrör. Den rundade överdelen på huven är cellplast med ultralätt spackel på och målad. Runt fönstren har jag målat vitt för att slippa hålla på och peta med vit Oracvover.
Vingrotsbiten på kroppen följer inte vingens form, utan närmast kroppen är den större än om vingen hade fortsatt in i kroppen. Det blir en liten ”knäck” på vingen, inte stor men synbar. Det är bara en fråga om ”look”.
Hjulen har hamnat omkr 3 cm framför vingens framkant. Jag hade ju limmat på 4 mm lättply för att kunna slipa till lutningen. Sidorodret är klätt med Oracover, och det är inte fastlimmat.
Nu börjar man se formen. Det är stor sidoyta, så jag gissar att den kan flyga knivegg hyfsat bra. Kabinen sticker upp och ger luftmotstånd men hjulen är långt ner så det blir nog ingen jättestor skillnad på luftmotståndet över och under centrumlinjen. Motoraxel, vinge och stabbe ligger i linje. Det är klart att modellen inte är gjord för figurflygning, men jag hoppas att den kommer att klara enkla övningar hyfsat bra.
Fortsättning följer.
-
Ja det funkar galant med nylonskruvar i infästningen av stället. Kört så på Taxin jag hade och Kadetten samt en Charter. Använde 4-5mm nylonskruvar och gjorde man nån minuslandning så gick oftast skruvarna av och på vintern när skidorna fastnade under skarsnön vid nån för brutal landning så small skruvarna av. Bara byta skruvar och fortsätta och flyga utan några andra skador på kroppen. Ett bra sätt att inte förstöra maskinerna i onödan så använd nylonskruvar till fasta ställ.
-
Väldigt bra att veta att nylonskruvar fungerar bra till landningsställ, tack för den infon.
Åter till bygget
Här håller jag på med slipning, har spacklat lite här och där, framförallt för att få exakt anslutning av motorhuven till kroppen.
Kroppen är plankad med 1,5 mm balsa. Det vill jag inte ha under kroppen där jag sätter handen för att lyfta planet in/ur bilen, då skulle jag få fingrarna genom balsat. Därför har jag den delen av undersidan av 2 mm lättply. Jag har skurit 6-10 mm remsor och limmat ihop. På bilden ser man från huven 1,5 balsa, sedan 2 mm lättply till där sandklossen slutar, sedan 1,5 mm balsa. Limmade remsor av lättply i ett valv blir väldigt starkt, så att bära hela modellen där är inget problem.
-
Så här ser det ut utan motorhuv. Avgasrören är riktigt böjbara.
Motorn, en Saito 61 ccm, har två speciella egenskaper som jag skulle vilja berätta om för dem som eventuellt funderar över att köpa en. Jag tar upp ett tidigare bygge, som jag redovisat på detta forum för bortåt 2-3 år sedan, en Clipped Wing CUB, med en Saito 61 ccm. Det är den som gett mig erfarenhet.
När motorn var inkörd och hade gjort 3-4 flygningar, och hade närmare en timmes gångtid, så var jag på fältet och startade upp motorn. Det gick bra att trottla upp till halvgas, men mer gick inte, då ville den bara lägga av. Försökte hitta felet, men nix.
Jag åkte hem och försökte starta upp den för att testa. Den startade på tomgång men det gick inte att röra spaken för då stannade den. Den gick alltså på tomgång men inte en mm mer på spaken. Jag höll på länge, flera dagar, men gav upp. Jag tog ur motorn och riggade upp den på en planka med tank och bränsleslang fullt synliga. Nu startade den inte ens. Om jag chokade genom att hålla för insuget så startade den och gick ett par sekunder på chokningen. Jag såg att motorn inte sög bränsle. När jag chokade så sög den bränsle, men även när den startade så stod det absolut stilla i slangen.
Så vad var felet? Jag trodde att det måste vara förgasaren som det var fel på, det är ju den som suger bränslet. Sökte på nätet och fick reda på att det inte finns någon ritning på just denna Walbro-förgasare. Demonterade förgasaren men kunde inte se något fel.
Nu råkade det bli så att motorn till min återvinningsmodell anlände efter någon månads leveranstid. Så jag hade två Saiton. OK, då bytte jag förgasare och satte den nya förgasaren på den Saito som trilskades. Ingen skillnad!! Den startade inte. Alltså, inte förgasarfel. Hmm .. Då måste det vara själva motorn!
Så jag läste manualen noga. Där står klart att ventilspelet måste vara mindre än 0,1 mm och att man måste justera efter varje gångtimme. Kollade ventilspelet med bladmått och såg att bladet 0,1 mm kunde föras in i mellanrummet. Läste manualen igen och förstod att spelet skall vara så nära noll man kan komma. Så jag tog en bit aluminiumfolie, som man använder i köket, och ställde ventilspelet så att folien gick trögt. Hur tjock kan en folie vara? Ett par hundradelar?
Så startförsök igen. Den startade på direkten!
Förgasaren sitter på insugningsrören och får alltså ingen impuls från vevhuset som för en tvåtaktare. Tydligen ger motorn en impuls till förgasaren endast om ventilspelet är mycket nära noll. Så nu vet jag den speciella egenskapen.
Det finns en egenskap till att nämna. Choken utgörs av en lång stålpinne med en påsvetsad liten stoppskruv i änden. Den pinnen sätter man in i mitten av förgasararmen och skruvar fast – långt ner i hålet. Choka gör man genom att dra ut trottelarmen på förgasaren. Nu är det så att monteringspinnarna till motorn är korta, så förgasararmen hamnar mitt i hålet i konsolens platta. Det är riktigt trångt där, för monteringspinnarna går nära. Detta arrangemang för att choka är helidiotiskt. Trottelarmen är nämligen fjäderbelastad och drar armen inåt. Du kan inte hålla choke-pinnen utdragen medan du slår runt motorn, så du måste hitta på ett sätt att låsa den utdragna chokepinnen medan du slår runt.
Men inte bara chokepinnen skall ned i hålet, lågfartsnålen ligger längst ned i hålet, så det följer med ytterligare en lång stålpinne med spetsen som en 2 mm bred skruvmejsel. Det går alltså inte att se den nålen, man får sticka in pinnen i hålet och känna sig fram. Så en dubbelidiotisk konstruktion är vad det är.
Så om du köper en Saito 61 ccm så glöm detta korkade sätt att choka. Använd funktionen Throttle Cut i sändaren och koppla den mot en spak som stannar i bägge lägena ON OFF. Ställ först in allt så att motorn går på låg tomgång när trottelspaken är i botten, ett helt normalt läge som du alltid vill ha. När den går på tomgång så är inte spjället helt stängt, det måste vara öppet lite. Nu ställer du in Throttel Cut så att förgasaren stängs helt. Detta måste göras noggrant så att inte servot drar mot stängt spjäll. Servot skall bara stänga spjället, inte mer. Denna chokning fungerar precis som om man håller fingret framför insuget. Fungerar perfekt. Vid start, slå på Throttel Cut, slå runt ett antal varv beroende på när motorn kördes senast, slå av Throttel Cut, slå på tändningen och slå igång motorn. Om man har chokat tillräckligt så startar den på första tillslaget. Har den inte startat på 3 tillslag så är det bara att choka lite mer.
Bortsett från dessa idiotiska påfund så är det en härlig motor, bra drag och härligt ljud.
När jag ändå nämner min Clipped Wing CUB med spännvidd 2,8 m så kan jag väl nämna hur den flyger. Den flyger precis som en CUB skall flyga, och eftersom den har avkortade vingar så kan den rolla och loopa . Den stallar vid ung 30-35 km/tim, den marschar ungefär 90-95 km/tim och den maxar 160 km/tim rakt fram. Det väcker lite uppmärksamhet när jag monterar vingstöttorna, för då kryper jag under vingen och ligger på rygg och monterar. Som en bilmekaniker.
Vill nämna att klädseln är Oratex, ett härligt material att arbeta med att titta på.
Nu tillbaka till min återvinningsmodell. Det börjar dra ihop sig till att lägga på klädsel. Det kommer att ta ett tag, men jag återkommer.
-
Nu har jag fått på klädseln
Först ”grundade” jag med vit Oracover, sedan strök jag på färgade bitar. Det röda och mörkt blå är Oratex som jag fått över efter Cuben, det ljusblå är Oracover, och det orange är av annat fabrikat, allt är stuvbitar jag hade i lådan. Motorhuven är vitmålad eftersom jag tycker det är svårt att få krympfilm att följa dubbelkrökt yta. Vingen har jag inte rört.
Att lägga en krympfilm på en annan krympfilm ger lätt luftblåsor emellan. Så det gäller att stryka från mitten utåt kanten. Men det som hände mig var att när jag förde strykjärnet från mitten utåt så krympte filmen i framkanten av strykjärnet, vilket innebar att kanten drogs in mot mitten. Så remsornas kanter är väldigt ojämna, ser ut som att jag darrat på handen när jag klippt till dem. Försökte med olika värme, och det bästa var att bara ha det så varmt att filmen just fäste, vilket var runt 300 grader.
Jag har givetvis två strömbrytare, den för motorn är en kill-switch som styrs från sändaren. Den har en lysdiod, framför vingspetsen på bild, så att jag ser om tändningen är på eller av. Den för mottagaren, som ses på bilden, är en PowerBox sensor V3.
Sensor V3 ansluts till 2 batterier och tar från det batteri som är bäst och ger 6 V till mottagaren. Man ställer in den för den typ av batteri man använder, 2 celler Lipo eller 2 celler Lion eller 2 celler Life eller 5 st NiMh. Sedan avger de två lysdioderna olika färg beroende på hur mycket batterierna är urladdade:
80-100 % mörkblått ljus
60-80 % grönt ljus
40-60 % gult ljus
20-40 % rött ljus
0-20% blinkar rött
Den är nyköpt, jag har aldrig använt en sådan förut. Den verkar vara väldigt bra, är inte stor och väger inte mycket. Den är refflad på framsidan och skall sitta så att den får kylning av en luftström.
Efter påklädseln skulle jag lägga i kablar till servona i stabben, och då kom jag på mig att jag glömt göra någon form av kabelhållare i kroppen. Kablarna är 1,5 m långa, och man kan inte ha dem helt lösa så att de slänger runt i kroppen när man flyger figurer. Jag har ju också linor som går i kroppen till sidorodret. Så jag fick sträcka mig in i kroppen och limma fast underlag för kardborreband.
Servokabel 1,5 m från stabben till mottagaren under vingröret. Det säger lite om planets storlek.
Linorna till sidorodret är gamla linor som jag har skarvat ihop.
Skarvning liksom fäste i roderhorn gör jag genom att, som bilden visar, linda lite fin koppartråd runt linan och löda på lite. Fördelen med denna metod är att det går att ändra. Om t.ex. linan måste kortas lite så smälter man lödklumpen med lödkolven och drar linan kortare. Klump nr 2 har jag för att den lösa änden inte skall spreta ut. På skarvarna inne i kroppen har jag krympslang runt, här brydde jag mig inte om det.
Jag har hittat ett par svårt tilltygade hjulkåpor som jag skall få ordning på. Sedan skall TP vägas av noga så att all installation kan göras.
Återkommer
-
-
Jag har fått en förfrågan om jag har kvar delarna som sätts på landn-benen högst upp mot kroppen på den YAK jag hade och kraschade.. Nej, jag har inte dem kvar. Svarar här för jag vet inte hur man hanterar/svarar på frågor direkt till trådskrivaren. Hittade inget sätt att svara.
Nu till bygget
Bränsletanken har som vanligt 3 utgångar, till förgasaren, i/ur-tankning och avluftning. Det är avluftningen jag vill visa på bilden. Ett mindre plan kan man bära horisontellt utan problem, men ett större och tyngre plan bär man ofta med en hand på propellern/spinnern och den andra handen under buken ungefär vid landningsstället. Det blir väldigt tungt för handen under buken, så man vinklar normalt upp planet, kanske inte vertikalt men minst 45-60 grader. Om avluftningsslangen går direkt från tanken ut till under motorhuven så kommer bränsle att rinna ut och troligen hamna på byxorna. För mig hände det en gång, och efter det lärde jag mig att avluftningsslangen måste gå runt tanken innan den går ut. På så sätt kommer det inte att rinna ut bränsle när planet lutas, vätska rinner ju inte uppåt. Det gäller ju också vertikal dykning.
På bilden har jag valt plats för alla batterier, de två på bilden är till mottagaren, ett paket 5 st NiMh sitter uppe till höger under kabelhärvan går till tändningen via en kill-switch. För att veta var jag kunde placera batterierna har jag först balanserat hela planet med avseende på TP. Då kunde jag konstatera att planet var baktungt. En lösning hade kunnat vara att placera alla batterierna på motorkonsolen, det hade gett balans, men så ville jag inte ha det.
Den lösningen jag valde var att flytta fram motorn genom att svarva 4 st ”brickor” av aluminium, 15 mm tjocka, och placera dessa mellan monteringspinnarna och motorn.
Det flyttade fram motorn 15 mm. Eftersom propellern innan detta var bara 10 mm från motorkåpan så ligger propellern nu 25 mm framför motorkåpan. Eftersom motoraxeln sticker fram i ett stort ventilationshål, som en Extra har, så tycker jag det är helt OK.
Skruvarna jag hade blev förstås för korta. Jag köpte en gängad stång M5 och kapade till 95 mm bitar, och istället för skruvskalle har jag två muttrar med Loctite. Det fungerar lika bra som skruvar.
På bilden ses bränslepåfyllarslangen alldeles under den röda remsan på motorhuven. I hålet sitter en gummibussning, och genom den går bränsleslangen, och i slangen sitter en liten aluminiumpropp. Vid tankning och urtankning drar jag ut slangen, drar ur proppen, ansluter pumpen och pumpar i eller ur bränsle. Ett enkelt sätt som jag alltid använder.
Jag har ställt in alla roder och trottelservo, allt fungerar som det skall. I sändaren måste ju modellen ha ett namn, jag kallar modellen för Hybrido.
Jag kan tänka mig att få höra på fältet i vår
- Hej, har du en ny modell?
- Det är en Hybrido.
- Den har jag aldrig hört talas om.
- Det förstår jag, det är en nygammal modell.
Nu fattas att göra klart hjulkåporna och en del ändringar på huven och lita annat smått. Jag tänker att det skall bli en julklapp till mig själv.
Återkommer
Behörigheter för att posta
- Du får inte posta nya ämnen
- Du får inte posta svar
- Du får inte posta bifogade filer
- Du får inte redigera dina inlägg
-
Forumets regler
Svara med citat
gör jag alltid på alla kärror när roderstänger och annat ska monteras.
