Bygga Peanut.

[roggie_49]

Iom att jag bygger en s.k. Peanut modell så kom jag att tänka på när jag byggde mitt första flygplan, en segelmodell i slutet av 50-talet, införskaffade den nånstans i närheten av Hötorget, kostade runt 12-15 kronor, sparade och gnetade för att få ihop slantarna, kom hem med den glad såsom fågeln etc.. Här skulle byggas modell, Karlssons klister den med åsnan på, morsans knappnålar och allt riggades upp på korkmattan i vardagsrummet, vingspannet var väl cirka nåt i 1,7 meters klassen, blev ett par tuber med Karlssons till, 50% av limmet var på korkmattan, 25% på fingrarna och resterande på modellen, japanpapper införskaffades, zaponlack likaså, på grund av ångorna från lacken så blev det korsdrag i kåken, nosen på planet skulle tyngas ner med blyhagel för jämviktens skull, de enda blyhagel som fanns tillgängligt var i farsans hagelpatroner så kontentan av det hela blev att några av patronerna blev rånade på sitt innehåll, krutet i patronerna sparade jag till framtida experiment, sent omsider blev planet klart, stolt som en tupp stod jag där med mitt första plan, fullt med lim pluppar här och där men va f-n gjorde det det var ett plan som skulle flygas, så upp på Observatoriekullen som skulle fungera som startpunkt, tanken var att den skulle segla runt stadsbiblioteket ett par varv, och sen landa på gräsmattan nedanför, okej vad vet en 10 åring om dynamik vindar, sidroder, höjdroder etc. Kastade ut planet från kullen, planet steg uppåt och seglade faktiskt runt biblioteket ett varv och tog sedan ut riktningen mot Brunnsviken, med hängande läpp och lite tårar i ögonvrån knallade jag hem och tog ett glas mjölk och en macka, kände ett släktskap med åsnan på tuben.

[Thomas]

Härlig historia!a

Ja, det där byggsättet känns igen då jag byggde min första "Cikada" nån gång i slutet av 60-talet.
Jag spikade (!) ihop vingen med farsans nubb i golvet på vårt uthus, och Karlssons Klister var nog det enda som fanns då också.
Klädde med japanpapper och lackade med cellulosalack (fick också göras på uthusvinden), och väga av med blyhagel i den lilla nosen, sen var det dags för luftdop.

Jag bodde på den tiden i Eksjö, och farsan skjutsade ut mig till övningsfältet Ränneslätt, där min nestor Hagart Fridell 'besiktigade' planet, och jag fick Med Beröm Godkänt!

Sen var det repstart som gällde, både med enkel och växlad lina.
Vad jag kommer ihåg så flög den riktigt bra.....

[Bosse Jansson]

#1 & #2: Trevlig läsning...! :proud:
Jag har också liknande minnen från mitt första "riktiga" bygge, efter att ha avverkat ett antal enklare modeller.
Det blev Anders Håkanssons fina "Örnungen", en "S1:a" med 1165 mm spännvidd, vars byggsats såldes av S.E.Truedsson. Egentligen var jag kanske i grönaste laget för ett sådant bygge, men jag hade turen att ha en far som sysslat litet med modellflyg i ungdomen, så hans "coachning" blev värdefull.
Jag har för mig att limmet var Semo Balsalim, som inköptes tillsammans med byggsatsen, och för en nybörjare var det ganska pilligt att bygga en vinge, vars profil hade välvd undersida...bakkanten måste pallas upp korrekt på byggbrädan, osv... Stabben var, som jag minns, bärande, men hade flatbottnad profil.
Dock blev Örnungen till slut klar, trots enkla verktyg, men tack vare ett stort tålamod.
Klädseln blev gult japanpapper, dopat med Semo Dope, och nos och vingspetsar "dekorerades" med svart dope, som jag tror kom från Testors. Vår lokala hobbyhandlare (Hoonks Eftr. Skövde) var välsorterad med Semo-produkter.

Det var med denna modell som jag först lärde mig grunderna i trimning någorlunda ordentligt.
Lärdomarna med Örnungen blev ett stort kliv framåt, och den flög väldigt bra...ibland "magiskt" i mitt tycke...
En stor, sluttande åker "hemmavid" fungerade som hang, när vinden låg rätt.
Därefter har jag aldrig tröttnat på "pinnabyggen"....:proud:



...fast idag använder jag vitlim till nästan allt....:icon_surprised: