Corsair F4U-1A
Nu när min första ARF-montering (Extra 300)är slutfört och flugen under hela sommaren så var det dags att sätta tänderna i ett avsomnat bygge. Det här är inget ARF-bygge utan en traditionell byggsats som ska limmas och falsas ihop på allehanda vis så det ska bli härligt att få bygga på riktigt igen. På frågan om jag kan tänka mej bygga en ARF igen? Visst, inte helt omöjligt, tankarna finns redan på något så småningom så inget ont om ARF tvärtom, men det här är trots allt lite annorlunda.
Det här är ett bygge som jag har haft liggande väldigt länge som jag nu ska ge mej på det igen. Jag köpte den här byggsatsen via en klubbmedlem, Jan Enold, som hittat den via en annons i Västerås för riktigt länge sedan, så den har några år på nacken.
Orginalmaskinen är en ganska stor pjäs, spännvidden på den är 12,3 meter och längden är 9,80 och min skala är 1/5-del och spännvidden är 2498 mm. Ganska stor alltså.
Det blir ganska mycket text nu i början, men jag ville berätta hela historien om bygget, så håll ut.
Byggsatsen är en Marutaka. Tyvärr så måste jag erkänna att det är inte världens bästa byggsats, verkar som om stansarna har varit väldig slöa eftersom nästan all balsa inte är genomstansad. Många delar har jag helt enkelt fått göra om:banghead: . Däremot så var plywooddelarna hyggligt stansade. Inget att göra något åt, nu finns den och nu ska jag bygga den färdig. Får hoppas att slutresultatet blir hyggligt och flygbart.
Den egentliga anledningen till att jag köpte den var att jag gått och blivit galet förtjust i en 7-cylindrig Seidel, och den skulle ju passa som hand i handske till den här modellen, och så ville jag bygga en ”riktig” warbird.
Väl hemma med modellen så kunde jag konstatera att den saknade såväl klaffar samt att den ej heller var förberedd för infällbara ställ. Hursomhelst så köpte jag på mej ett par Robarts luftställ (svindyra), och började att montera ihop den. Tyvärr så hade inte digitalkamerorna gjort sin intåg på marknaden när jag började med den så jag har inga bilder på den första delen av bygget.
När jag väl kommit igång med bygget så införskaffade jag en ny Seidel ST 770, en 7-cyindrig stjärnmotor från Tyskland via samme klubbmedlem, som hade utmärkta förutsättningar för att skaffa hem den eftersom han bla talade flytande tyska vilket inte jag kan en endaste stavelse av. Internethandeln hade ju heller in kommit igång så det fick bli snigelposten.
Janne hjälpe mej också att skaffa en byggbeskrivning på engelska, eftersom den som följde bygget endast var på japanska!!
Efter att bygget kommit gång så ansåg jag att jag nog bitit mej lite grann i tummen. Modellen blev ganska komplicerad eftersom jag vill bygga in fungerande klaffar och infällbara ställ till den. Bygget avancerade i alla fall så långt att kroppen blev spantbyggd. Sen tog som alltid jobbet mer och mer av min tid så att istället för att bygga den här klar så hängde jag upp den i taket i mitt hobbyrum och där ha den hängt tills nu. Lite senare när det lugnat ner sig lite på jobbfronten så påbörjade jag bygget av min Stearman PT-17 eftersom motorn skulle passa till den också. Resten av den historien har jag berättat om lite tidigare här, så den kan vi lämna därhän.
Nu har jag ju blivit ”fritidsidkare” så nu har byggivern kommit igång igen och tanken är att slutföra mitt bygget, så här fortsätter det med den vänstra inre vingen.
Tidplanen är om allt går i lås så skall den iaf vara träfärdig och kanske glasad till sommaren.
För att kunna montera in Robartställen så var jag tvungen att göra uttag i huvudbalken där landställsbenet ska ligga.
Efter att ha kapat av huvudbalken så är den ju avsevärt försvagad och det är absolut nödvändigt att göra en förstärkning. Här har jag klippt till pappmallar som jag sedan klipper till rätt form för att sedan göra en förstärkningsplåt i duralaluminium.
Här är förstärkningen på plats. 2mm duralaluminium. Det behövs nog när 15-16 kg flygplan ska landa. Jag tror att det kan vara den framtida vikten på flygplanet. Vet att Jan Åbergs Corsair vägde 16 kg med en Saito 425R i nosen.
Det får bli allt för denna gång, men det kommer mera.
Nu när min första ARF-montering (Extra 300)är slutfört och flugen under hela sommaren så var det dags att sätta tänderna i ett avsomnat bygge. Det här är inget ARF-bygge utan en traditionell byggsats som ska limmas och falsas ihop på allehanda vis så det ska bli härligt att få bygga på riktigt igen. På frågan om jag kan tänka mej bygga en ARF igen? Visst, inte helt omöjligt, tankarna finns redan på något så småningom så inget ont om ARF tvärtom, men det här är trots allt lite annorlunda.
Det här är ett bygge som jag har haft liggande väldigt länge som jag nu ska ge mej på det igen. Jag köpte den här byggsatsen via en klubbmedlem, Jan Enold, som hittat den via en annons i Västerås för riktigt länge sedan, så den har några år på nacken.
Orginalmaskinen är en ganska stor pjäs, spännvidden på den är 12,3 meter och längden är 9,80 och min skala är 1/5-del och spännvidden är 2498 mm. Ganska stor alltså.
Det blir ganska mycket text nu i början, men jag ville berätta hela historien om bygget, så håll ut.
Byggsatsen är en Marutaka. Tyvärr så måste jag erkänna att det är inte världens bästa byggsats, verkar som om stansarna har varit väldig slöa eftersom nästan all balsa inte är genomstansad. Många delar har jag helt enkelt fått göra om:banghead: . Däremot så var plywooddelarna hyggligt stansade. Inget att göra något åt, nu finns den och nu ska jag bygga den färdig. Får hoppas att slutresultatet blir hyggligt och flygbart.
Den egentliga anledningen till att jag köpte den var att jag gått och blivit galet förtjust i en 7-cylindrig Seidel, och den skulle ju passa som hand i handske till den här modellen, och så ville jag bygga en ”riktig” warbird.
Väl hemma med modellen så kunde jag konstatera att den saknade såväl klaffar samt att den ej heller var förberedd för infällbara ställ. Hursomhelst så köpte jag på mej ett par Robarts luftställ (svindyra), och började att montera ihop den. Tyvärr så hade inte digitalkamerorna gjort sin intåg på marknaden när jag började med den så jag har inga bilder på den första delen av bygget.
När jag väl kommit igång med bygget så införskaffade jag en ny Seidel ST 770, en 7-cyindrig stjärnmotor från Tyskland via samme klubbmedlem, som hade utmärkta förutsättningar för att skaffa hem den eftersom han bla talade flytande tyska vilket inte jag kan en endaste stavelse av. Internethandeln hade ju heller in kommit igång så det fick bli snigelposten.
Janne hjälpe mej också att skaffa en byggbeskrivning på engelska, eftersom den som följde bygget endast var på japanska!!
Efter att bygget kommit gång så ansåg jag att jag nog bitit mej lite grann i tummen. Modellen blev ganska komplicerad eftersom jag vill bygga in fungerande klaffar och infällbara ställ till den. Bygget avancerade i alla fall så långt att kroppen blev spantbyggd. Sen tog som alltid jobbet mer och mer av min tid så att istället för att bygga den här klar så hängde jag upp den i taket i mitt hobbyrum och där ha den hängt tills nu. Lite senare när det lugnat ner sig lite på jobbfronten så påbörjade jag bygget av min Stearman PT-17 eftersom motorn skulle passa till den också. Resten av den historien har jag berättat om lite tidigare här, så den kan vi lämna därhän.
Nu har jag ju blivit ”fritidsidkare” så nu har byggivern kommit igång igen och tanken är att slutföra mitt bygget, så här fortsätter det med den vänstra inre vingen.
Tidplanen är om allt går i lås så skall den iaf vara träfärdig och kanske glasad till sommaren.
För att kunna montera in Robartställen så var jag tvungen att göra uttag i huvudbalken där landställsbenet ska ligga.
Efter att ha kapat av huvudbalken så är den ju avsevärt försvagad och det är absolut nödvändigt att göra en förstärkning. Här har jag klippt till pappmallar som jag sedan klipper till rätt form för att sedan göra en förstärkningsplåt i duralaluminium.
Här är förstärkningen på plats. 2mm duralaluminium. Det behövs nog när 15-16 kg flygplan ska landa. Jag tror att det kan vara den framtida vikten på flygplanet. Vet att Jan Åbergs Corsair vägde 16 kg med en Saito 425R i nosen.
Det får bli allt för denna gång, men det kommer mera.
Kommentar